Caspar David Friedrich – Den besjälade naturen.

Man kan räkna antalet synliga ansikten på ena handens fingrar. Det är inte människan som är i Caspar David Friedrichs (1774-1840) fokus, utan naturen. Utställningens undertitel, ”Den besjälade naturen”, är synnerligen väl vald, då det inte är anonyma platser som möter oss, utan solenna landskap inför vilka människan förstummas. Det är ingen vredgad natur som gestaltas, inga stormar eller upprörda hav. Människorna i bilderna betyder ingenting. De är våra ställföreträdande betraktare inför naturens sublima storhet. Vi har målats in i bilden. Men skeppen kommer emot oss där vi står på land, och även i Friedrichs skildringar av döden finns ett hoppets ankare eller solens mjuka ljus till tröst. Det är inte den hopplösa naturen han gestaltar, utan en natur och ett liv fyllt av en innerlig religiositet. Som han själv skriver: ”Varför, den frågan får jag ofta, väljer du till måleriets ämne döden, förgängligheten och graven? För att någon gång få leva evigt måste man ofta hänge sig år döden.” Men det är inte den skrämmande eller fruktade döden Friedrich tecknar, utan den ofrånkomliga och accepterade.

Nationalmuseum har gjort en stark utställning över Friedrich. De dryga nittio verken är samtliga inlånade utomlands, och utgör en bred representation av hans œvre. Betydande oljemålningar, men inte minst studier och skisser i blyerts och sepia, visar på hans egna förhållningssätt till världen och till konsten. Ett fascinerande inslag är hur Friedrichs konstnärskap förändrades i och med hans slaganfall 1835. Från den lite klumpiga stilen hans oljemåleri hade fått under 1830-talet, gick hans verk över i en ny lätthet i teckningar och laveringar när de blev hans enda uttrycksmedel under de sista levnadsåren (slaganfallet gjorde honom oförmögen till att måla i olja).

Havet/stranden, bergen och träden, de tre temata som Nationalmuseum har valt att basera utställningen på, känns däremot som onödiga kategoriseringar. De innefattar i princip hela hans produktion (förutom de mer sepulkrala motiven, som ändå finns representerade men utan egen rubrik), och verkar närmast som en efterkonstruktion när det blivit klart vilka verk museet kunnat låna in. Men tematiseringen gör hängningen mer spännande, och man kan som besökare t.ex. se hur Friedrichs behandling av trädet har förändrats över tid.

Som en kommentar till huvudutställningen finns på entréplan nutiden representerad genom svensk 2000-talskonst i Friedrichs anda. Verken visar egentligen inte vad Friedrich har haft för inflytande på nutidskonsten, utan är snarare en övning i hur nutiden kan tolka den romantiska föreställningsvärlden i Friedrichs måleri. Många verk verkar vara speciellt gjorda för denna utställning. Har en sådan övning berättigande? Är den givande? Ja, varför inte, men den är inte nödvändig för att förstå Caspar David Friedrich.

Utställningen begången den 13 december, 2009.